Tillsammans har vi kanske möjligheten att bli bättre?

I dag sitter jag på tunnelbanan och lyssnar på ett samtal som till slut gör mig så arg att jag är tvungen att säga min mening;
-"Alla sjukskriver sig och får pengar av starten. För sedan ta ett annat jobb". Då kan jag inte vara tyst och opponera mig mot detta samtal. Jag tycker det är en fruktansvärd inställning och jag känner ingen, som har betett sig på ett sådant sätt! Detta är verkligen en "röta" och inställning, som inget välfärdsystem skulle klara att "stödja". Om detta skulle vara vanligt - var är vi då på väg?

Utan att vi har förtroende, tillit och respekt så tror jag bara vi står och stampa eller ta steg tillbaka!

I dag var det tre tonårsgrabbar som går ut framför bussen vid Alvik så att Busschauffören får ställa sig på bromsen. Jag går fram till dem och gör dem uppmärksamma på situationen. -"Grabbar - ni måste vara rädda om er själva. Nästa gång så kanske ni inte har sådan tur". Efter lite grymtande så slumpar det sig så att vi kommer på samma tunnelbana i samma sätespar.

Det visar sig tydligt att det de mest behöver var en "vuxen" att tala med. Det visa sig att de är 14-15 åriga grabbar som driver omkring under sommarlovet och mest vill vara "stora grabbar" - men att de i själva verket är ganska små och nyfikna.

Alla vill vara Zlatan! Alla vill synas, få respekt och bli lyssnade på.

I bland brukar jag tänka på dikten av Hjalmar Söderberg som finns på Fryshuset - för på någotvis är det nog så:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."


Bra att tänka på när man möter en "tuffing" på tex tunnelbanan.

Varför inte i VÄRLDEN?